Konsten, kärleken och den förlorade dottern – Yoko Ono fyller 90 (2024)

Nej, det var inte hennes fel att Beatles splittrades. Men då, när det hände, var det helt politiskt korrekt att skylla uppbrottet på en kvinna som Yoko Ono, som inte är vit och dessutom skreksjöng på ett konstigt vis. ”Hon hade fått John Lennon att bli knäpp”, det var så många tänkte. Yoko var syndabocken, den hela världen skyllde på. Men hur fel hade vi inte. En gång har jag sett henne på riktigt, i levande livet. Det var på konstbiennalen i Venedig 2009. Hon var där med sonen Sean Lennon, bar svarta solglasögon, stråhatt och randig topp. Hon såg väldigt liten ut, nästan skör, när hon tog emot Guldlejonet för sitt livsverk.

Jag minns hur det bildades som en gloria av uppmärksamhet kring henne – ja, Yoko Ono är en ikon. Inte som bihang till någon man längre, utan helt i egen rätt. I år fyller hon 90. Hon är nästan jämngammal med drottning Elizabeth, som dog i höstas. Visst känns det konstigt när man tänker på det? Än i dag bor hon kvar i Dakotahuset vid Central Park i New York, där John Lennon mördades 1980. Han skulle fyllt 83 i oktober i år om han hade levt, Yoko var alltså sju år äldre än sin berömda make. Det säger också något om denna ovanliga kvinna, som sedan 1960-talet i princip har fortsatt att göra samma sak år ut och år in: lågmäld installationskonst som vi i publiken inbjuds att bli medskapande i.

Hennes konst är aldrig hektisk eller ångestfylld, utan ljus, ömtålig och mild.

Ända sedan 60-talet har Yoko Ono ägnat sig åt tillgänglig installationskonst, ofta med tydliga budskap. Foto: TOM BLAU / CAMERA PRESS TT NYHETSBYRÅN

Så här förklarade hon det hon gör i ett tal i Venedig då, för ett drygt decennium sedan:
– I allow people to work on my work, my artwork is a form of giving. Jag låter folk arbeta med mitt arbete, mitt konstnärskap är ett sätt att ge.

Budskapet i Yoko Onos konst går inte att missförstå, det är enkelt och består ofta av ord som love, hope och peace. Kanske sammanfattas det allra bäst i Lennons mest berömda låt: ”Imagine”. Det sägs att de skrev den ihop. Hon är också en tydlig feminist. På 2013 års konstbiennal i Venedig deltog hon med ett verk som var metoo långt före metoo, ”Arising” (fritt översatt: uppvaknande) är en uppmaning till kvinnor i hela världen att skriva ett ”testament of harm”, ett testamente över den skada som tillfogats en för att man är kvinna. Vittnesmålet ska undertecknas med enbart förnamn och en bild på ens ögon. Installationen visas fortfarande. Nu senast i år i Vancouver i Kanada.

Hyllade brittiska konstkritikern Waldemar Januszczak håller Yoko Ono mycket högt. Han lyfter henne som en av vår tids viktigaste meddelare till framtiden, och en av de mest livfulla:

– Hon är jämt upptagen, det pågår hela tiden Yoko Ono-utställningar någonstans nära en. Men hennes konst är aldrig hektisk eller ångestfylld, utan ljus, ömtålig och mild.

Vi blir till i andras uppfattning om oss.

Hela sitt liv har Yoko Ono levt i rampljuset. Här på front row på en Dior-visning 2005, med Kate Moss, Karl Lagerfeld och Elton John. Foto: BERTRAND RINDOFF PETROFF/ ANGELI / GETTY IMAGES FRENCH SELECT

I en dokumentärfilm besöker Januszczak utställningen ”Anton’s memory”, en påhittad sons bleknande minnen av sin mor, tillfälligt inhysta i Palazzetto Tito, ett gammalt venezianskt palats, ägt av Venedigs kommun, där konstnärerna Ettore och Luigi Tito en gång levde och verkade.

I ett av rummen står en vit järnsäng, kanske den som den fiktiva modern levde och dog i. Nästan vid taket sitter en tv-skärm. Där visas himlen utanför i direktsändning. Ett annat rum har titeln ”Mummy is beautiful”. Här inbjuds besökarna att sätta sig vid ett litet skrivbord, skriva ett meddelande till sin egen mamma och sätta upp det på väggen.

Enligt tidningsuppgifter ska John Lennon – förgäves – ha spenderat en och en halv miljon dollar på att försöka hitta Yokos dotter.

I ytterligare ett annat rum finns ett schackspel där alla pjäserna är grå; kampen mellan svart och vit har upphört. I några lådor ligger de skadade kroppsdelarna i plast från Yoko Onos 60-talsverk ”Touch me”, som publiken gjorde åverkan på. På en skylt tillägnas verket alla kvinnor som utsatts för manligt våld. (Att John Lennon var våldsam mot sina kvinnor är ingen hemlighet.) I andra lådor finns samma slags kroppsdelar i oförstörbar marmor. Konstnären förekommer själv överallt, i filmer från utställningar för femtio år sedan, trettio år sedan, tio år sedan.

– Det är sonens uppfattning av modern vi möter här, förklarar Yoko Ono i filmen. Och det är ju så livet är: vi blir till i andras uppfattning om oss.

Det hör till saken att hon själv förlorade sitt första barn, enda dottern Kyoko Chan Cox, när fadern, jazzmusikern Tony Cox, kidnappade den då åttaåriga flickan, bytte namn och konverterade till en sekt. Enligt tidningsuppgifter ska John Lennon – förgäves – ha spenderat en och en halv miljon dollar på att försöka hitta Yokos dotter. Några år efter Lennons död publicerade Yoko Ono så ett öppet brev där hon skrev att hon älskade henne och tänkte på henne varje dag. Men det dröjde ända till 1997, då Kyoko var över 30 och själv hade barn, innan de återsågs. Sedan dess lär de stå varandra nära.

– Jag beundrar verkligen din tilltro till konstens kraft, säger Waldemar Januszczak till Yoko Ono. I dokumentärfilmen sitter de mittemot varandra på smala stolar, hon helt klädd i svart med djup urringning. Som vanligt har hon en huvudbonad, en liten vit hatt, och mörka glasögon på nästippen.

– Men du har ju också mött mycket motstånd som konstnär. Folk sa att du var störande och jobbig, fortsätter han.

– Folks reaktioner, svarar hon, har inget med själva konsten att göra. De vibrationer som konsten sänder ut över världen kommer att hela och skapa fred. Konst och musik har mycket stor påverkan. Min konst sänder ett fredsbudskap till universum.

Hon gav honom hopp – och det är också vad hon ger oss.

Yoko Ono har konsekvent, genom hela sitt vuxna liv, fört en kamp för fred och kärlek. Här tillsammans med John Lennon i Amsterdam 1969. Foto: KEYSTONE / GETTY IMAGES HULTON ARCHIVE

Halva sitt liv levde Yoko Ono i skuggan av John Lennon, sammanfattar Waldemar Januszczak: Det var hennes öde.

– Men hon var konstnär innan de möttes och hon har varit konstnär nu i över fyrtio år efter hans död. Hon gav honom hopp – och det är också vad hon ger oss. Jag kan inte tänka mig en mer värdefull gåva.

slu*tet gott, allting gott? Ja, när jag tänker på Yoko Ono påminns jag om moderata riksdagskvinnan Birgitta Wistrand, 83, hon som också var ordförande för Sveriges äldsta kvinnoförening, Fredrika Bremer-förbundet. I en intervju i Svenska Dagbladet för länge sedan fick hon frågan om hon hade något motto. Svaret kom snabbt: Hut går hem, även om det tar tid. Så himla sant. Det gäller bara att leva tillräckligt länge, det är Yoko Ono världens bästa exempel på.

LÄS MER: ”Ibland undrar jag varför jag har så lite sex”
LÄS MER: Paret Billmark om hur drivkraften försvann med miljonerna